När vi gick i 9an så åkte vi till kungsberget med klassen. Alla i min klass kunde åka skidor. Mamma hade bokat en skidkurs åt mig på morgonen. Det skulle bara ta en kort stund men jag ville ju vara med mina vänner plus att jag hört att jag var riktigt duktig när jag var liten (dvs när jag var ca 4) så jag struntade i skidlektionen tog på mig pjäxorna, skidorna och greppade tag om stavarna sen rörde vi oss mot liften. Lite stelt att ta sig till liften men det är ju en helt annan sak att ta sig nerför backen, tänkte jag. En söt kille hjälpte mig att komma på ankarliften och sen rycktes jag iväg. Backen blev brantare, pulsen ökade men jag höll mig kvar. Av någon anledning fick jag för mig att hoppa av halvvägs upp.( Jag hade precis fått en snygg blå dunjacka så jag skulle vara riktigt snygg i backen och ett par orangea täckbyxor som jag fått av pappa i julklapp, jag kände mig så snygg.) Stavarna hade jag haft i varsin hand hela vägen så det satt fast ordentligt. När jag skulle ta mig av ankarliften gjorde stavarna att jag inte kunde gå av den som man ska så jag fastnade med min jacka. I säker 2 meter drogs jag upp för backen med dunet från jackan som blåste i vinden sen kröp jag, så gott man kan med skidor och stavar, bort från liften så att jag inte skulle bli påkörd av de som skulle vidare upp i backen. Jag ställde mig upp på skidorna, lite skakig efter lift incidenten och gjorde mig redo för att ta backen med storm… Jag tittade upp i backen och såg en utav papporna som hade följt med klassen, Leffe Pedersen. Jag greppade stavarna ordentligt, tog ett djupt andetag och sen var jag på väg ner… men.. hur svänger man!! Det blev störtlopp. Bakåtlutad med armarna rätt ut åkte jag snabbare och snabbare ner för backen. Helt plötsligt åkte Leffe gäms med mig och sa: ”Du måste stanna! Det värsta som kan hända nu (sen blev han tyst en kort sund och fortsatte sen skrikande) är att du dör! Han körde in i sidan på mig och tog ett fast grepp om mig så att vi bromsade tillsammans. Det visade sig att en liten bit fram var det ett stup och sen skog.
När vi sen skulle äta lunch tillsammans hela klassen så undrade alla vart jag hade tagit vägen. Jag berättade denna historia och alla, inklusive jag själv, skrattade så att vi grät.
När jag tänker på detta än idag så skrattar jag så jag gråter. Och jag har inte varit på så många skidsemestrar efter denna resa. Därför kände jag mig inte så överdrivet peppad på att åka till Åre först men ja tror att jag är redo att göra ett nytt försök. Antingen går det bra och jag blir riktigt nöjd med mig själv eller så går det som det gick i nian och då har jag ju en till rolig att berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar